Vi har haft det lite omtumlande här den senaste tiden och det har inte funnits någon tid för bloggning. Önskar att jag kunde blogga från mobilen men det verkar inte fungera med android och blogg.se. Var bättre när jag hade blogspot, så kanske skall byta tillbaka?

Två dagar efter att vi kom hem från BB fick jag åka in till Östra sjukhuset där de upptäckte att jag fått en infektion i underlivet och fick åka hem igen med två kurer antibiotika. Efter 10 dagars behandling fick jag plötsligt hög feber och smärtor i magen och fick läggas in på Östra sjukhuset, special BB. Antibiotikan hade inte bitit och infektionen hade vandrat upp i livmodern. Jag låg inne med 40 graders feber CPR på 180, dropp, antibiotika och febernedsättande intravenöst. Det värsta var att jag skakade så mycket så att jag inte kunde hålla i min lilla älskling. Tur att han har en sådan superpappa som tog hand om honom!
Nu är vi äntligen hemma igen och det känns som att livet som hemma-mamma kan börja på riktigt :)
Mycket av mjölken har försvunnit pga infektionen och lille Henry får ersättning eftersom han inte alls är nöjd med mängden mat i mina bröst. Jag hoppas att mjölkproduktionen kommer igång igen, men det är ganska skönt när pappa också kan hjälpa till att mata. Henry har nämligen blivit lite kinkig och är inte alls så förtjust i att sova, så när pappa matar, kan mamma sova en stund.

Henry ligger och sussar så sött här i vaggan och jag tar mig några minuter att skriva av mig lite. Det är ju bäst att passa på innan matvraket vaknar igen! Henry har sovit väldigt bra på nätterna sedan vi kom hem från BB, oftast 4 timmar i sträck. På kvällen är han dock ganska ledsen och otröstlig, eller egentligen verkar han störtförbannad... Vad är det för föräldrar som inte fattar vad jag menar?
Igårkväll skrek lille Henry i över en timme och vi testade med allt, trösta, vagga, bära i bärsjal, nappen, mata... Eftersom han inte ville ha bröstet testade vi till och med att mata med nappflaska. Tillslut bad jag F att kolla blöjan (Ja F har blivit en riktig expert på blöjbyte) och plötsligt hörde vi skriken och gråten tystna. Blöjan var ju full av bajs och vi kände oss som världens sämsta föräldrar. Vi hade ju inte ens tänkt att det kunde vara problemet eftersom vi inte hört något (och ja, Henry är en riktigt hödljudd bajsare) och vi precis bytt blöja innan han började gråta. Stackars liten.... två stenkorkade föräldrar som inte fattar någonting!

Nu ska vi alldeles strax dra oss iväg mot BVC i det härliga vårvädret!
Hipp hipp hurra för Henry som är två veckor idag! Tiden går redan så fort....

I vagnen sover jag skönt

Äntligen är han här, vår lilla prins. Den 8e Mars kl 13.20 kom lilla Henry till världen. 49cm lång och 4005g, en liten knubbis! Han måste verkligen ha roffat åt sig all näring, med tanke på att jag inte fick i mig så mycket mat (och det mesta kom upp igen) under graviditeten. Han är helt underbar!

Just nu har vi det så himla mysigt här hemma i vår lilla bubbla, men ska snart komma igång med bloggandet igen!

Internet har inte fungerat här hemma på några dagar nu och jag har kännt mig lite smått isolerad när jag inte har kunnat läsa era bloggar. Smarta jag kom idag på att jag ju faktiskt har ett mobilt bredband som ligger och skräpar i datorväskan. Hur sjutton man nu kan glömma bort någonting som resulterar i en räkning varje månad?? Skyller på graviditeten här med, jag har inte koll på något just nu.

I helgen hade jag finbesök från Stockholm. Mamma, Pappa och finaste Lillasyster var nere med vaggan - den som jag själv låg och sussade i när jag var liten.





Visst är den fin? Kan dock inte bestämma mig för om jag gillar den mest med spetsen eller utan? Tycker att det är så fint när man ser rottingen och de små rosetterna som mamma har knytit, med spets blir den nästan lite väl puttinuttig? Vad tycker ni?

Jag fullkomligt älskar den här vaggan! Den är jättelätt och praktisk och om Liten somnar i ett rum så är det superenkelt att bara bära med sig honom i vaggan till nästa rum. Kanske är det därför den här vaggan har lånats ut på löpande band till släktingar, mammas och pappas vänner, och i sin tur deras vänner. Jag är överlycklig att den fortfarande finns kvar så att jag och Liten kan njuta av den.

Mamma har också sytt nya innertyger, påslakan och örngott - Underbara mamma!

Igår åkte vi och hämtade vårt gratis gravidpaket på apoteket. Ni har väl säkert inte missat att det finns en massa gravidpaket som man kan beställa hem helt gratis när man är gravid? Jättelyxigt att få massa gratis produkter!

Baby to be boxen - innehåll

Denna gravidbox var riktigt rolig att öppna och innehåller bland annat två coola AVENT glow in the dark-nappar från Philips. Dessa har jag tittat på förut och tycker att de verkar hur smarta som helst. Någon som har testat dem?

Paketet innehåller också det nya Pappa Magazine, småflaskor med baby hud och hygienartiklar från SebaMed, En liten badleksak till bebisen (om inte katterna snor den först) och ett paket V6 tuggummi.

Gratispaketet beställs på babytobe.se och kan sedan hämtas ut på något av apoteksgruppens apotek.

Gratis är underbart gott, eller hur?

 

Förutom detta gratis gravidpaket så har jag tidigare fått hem ett från Allt För Föräldrar med lite smått och gott i + en massa värdefulla rabatter när du behöver shoppa saker till dig och bebisen.

Det bästa gravidpaketet var dock det från GoBoken! Det är inte helt gratis eftersom att du får betala frakten (tror den var på 59kr) men solklart värt det! Detta gratispaket innehöll jättefina produkter, bland annat böcker, en cd skiva med musik, ett ursött mjukt hänge till vagnen och lite annat smått och gott.

 

 

Tror allt att jag gått ned i vikt lite nu senaste graviditetsveckan. Stod i köket nu imorse och gjorde te och hux flux så ramlade brallorna av! Mamma-mjukis-byxorna som förra veckan satt rätt tajt. Nytvättade är de ju också. Himla skumt detta.

Hoppas att grannarna är på jobbet!

Inte mycket sömn i natt heller, men det är nog bara att vänja sig! Längtar så efter dig nu, Liten! 3 par ur vår föräldragrupp har redan fått sina små mirakel och det får mig ju att längta ännu mer! Gå nu inte över tiden..... snälla!

Det slog mig för ett tag sedan att något jag totalt missat att köpa är amningsbehå. Jo, jag köpte ju en på lindex i November, men man behöver ju förstås fler!

En som jag tyckte såg oerhört skön ut är Fast Food Amnings BH från Boob. Denna slog jag till på när jag hittde den på babyproffsen, men såg nu att den går att köpa för en lite billigare peng hos Allt För Föräldrar. Där får man ju också poäng när man handlar som du sedan kan använda som betalningsmedel vid nästa köp. Hur bra som helst.

Måste säga att jag har bott i den här amningsbehån sedan jag köpte den. Den är helt underbart mjuk och skön och ger samtidigt ett jättebra stöd! Jag har ju redan innan graviditeten haft ganska hängiga bröst pga mycket jojobantning (undvik det!!) och därför haft svårt att ha sådana mjuka bh:ar och denna är faktiskt den första som jag upplevt ger riktigt bra stöd för min byst.

Nu kan jag ju inte göra en riktig utvärdering av denna bh eftersom att jag inte börjat amma än. Så jag får skriva ihop en liten recension sedan.

Hur är den i storleken?
Jag brukar ju normalt ha (innan graviditeten) storlek 80 C, Nu under graviditeten har jag gått upp till storlek 85-90 C/D. Jag köpte storlek L och den är perfekt i storleken på mig. Känns även som att brösten har plats att växa lite till om de skulle få för sig det, eftersom att bhn är väldigt töjbar.

Denna amningsbehå rekommenderas varmt. Lite dyr, men som jag känner nu är den absolut värd pengarna och jag funderar till och med på att köpa en till i en annan färg.

Här hittar ni amningsbehån för 395 kr

Jag hade sådana förvärkar inatt så jag var nästan säker på att Liten skulle titta ut närsom men de har upphört nu. Idag, skottårsdagen, tänker jag knipa igen! Det är för din skull Liten, tänker att du nog kommer att vilja fylla år varje år. Skulle dock vara billigt att bara fira din födelsedag vart fjärde år :)
Kan ni tänka er en glad liten unge vakna upp den 1:a Mars och tro att det är hans födelsedag? Och så säger mamma och pappa att det inte alls är den 29:e och att han snällt får vänta några år till på sina presenter!

För lite mer än ett år sedan, i december 2010, några dagar före julafton- hände något mig och F. Jag har haft väldigt svårt att sätta ord på känslorna för denna händelese, men känner mig nu redo att skriva av mig lite.

Jag var gravid i vecka 11 när jag på morgonen upptäckte en blödning i trosan. Jag blev ju förskräckt och ringde genast till F som kom hem från jobbet. Vi ringde till sjukvårdsupplysningen och åkte in till MVC för att få råd och hjälp. Där sa de att det inte fanns så mycket att göra utan att vi bara kunde vänta och se om det var ett missfall eller om det bara var en liten blödning, som tydligen kan förekomma runt vecka 11.
Känslan av ovisshet var nästan värre och vi åkte ganska nedstämda hem till lägenheten. Jag lade mig och vilade och orkade inte riktigt bry mig om vad F hade för sig. F hade ringt till sin mamma, som också fått en sådan blödning i början av sin graviditet. Det hade visat sig att hon bar på tvillingar men att den ena tvillingen inte klarade sig. F fick genast upp hoppet och tänkte att det kanske var så det var för oss också, att vi fortfarande skulle få vår lilla bebis. Han ringde till gynakuten där vi fick komma in och göra ett ultraljud. Gynekologen konstaterade där att det inte var tvillingar, och att "den lilla" slutat växa i vecka åtta. De uttryckte det aldrig i klartext, men vi förstod att det var missfall eftersom att jag blödde lite för mycket. Vi åkte hem igen.
På natten fick jag fruktansvärda smärtor i magen och fick springa på toaletten flera gånger då det var som tjocka klumpar av blod som kom ut.

Jag kunde inte riktigt uttrycka mina känslor efter detta. Utan kände mig mest likgiltig. Det tog så mycket hårdare på F, han var så nedstämd och ledsen ett bra tag efter detta. Någon vecka tidigare hade vi förlorat vår underbara kattunge Smirnoff, 6 månader gammal i en plötslig hjärtsjukdom. Detta hade jag redan gråtit över i en vecka eftersom att han var som min lilla bebis. Han låg och sov på mitt bröst varje natt. Jag tänkte att andra nog tyckte att det var konstigt att jag verkade sörja en katt så mycket mer än det lilla livet jag haft i min mage.

Egentligen var det nog inte så, för inombords höll jag på att bli galen av det som jag och F förlorat. Jag kände nog att det var fel att sörja något som i vecka 8, när hon slutat växa, inte var större än en böna. Det fanns ju personer i min närhet som fått sena missfall, och en bekant som hemskt nog förlorade sitt barn bara någon vecka innan bf och fick föda fram det. Det måste vara så fruktansvärt och jag kan inte ens tänka mig deras smärta. Min sorg kunde ju inte mäta sig med deras, men nu har jag förstått att man aldrig kan mäta sorg. Det jag sörjde var alla drömmar och den längtan som byggts upp sedan jag förstod att jag var gravid. Alla de planer man gjorde upp som man får höra att man egentligen inte ska göra förrän vecka 13 när risken för missfall minskat, men som man i sitt huvud gjorde ändå. Den glädjen över att vakna och veta att något låg därinne och växte. Tomheten efter alla drömmar och förhoppningar som plötsligt var borta.
Kan man sörja något som kunde ha varit?

Jag och F kom varandra närmre under denna period. Smirnoff's uppfödare hade kvar brodern, Arthos som vi fick köpa. Han anpassade sig jättefort och var en helt underbar katt. Han sov också nära och kröp upp varje morgon och gosade in sig vid min hals. Sorgen när han några månader senare helt plötsligt dog av samma dolda hjärtfel var helt förödande.....

När vi i början av Juli upptäckte att jag var gravid blev vi förstås överlyckliga men samtidigt väldigt rädda. Vi var väldigt rädda för att börja planera och måla upp våra drömmar och förhoppningar igen. Tiden fram till vecka 13 kändes som en evighet, och oron slutade ju faktiskt inte där heller. När jag runt vecka 20 köpte den första bodyn till bebisen var F väldigt väldigt tveksam till om jag ens borde göra det.

Idag är jag i vecka 39, så nära... och jag är fortfarande livrädd för att förlora allt.

F med lilla Smirnoff, båda med lika vackra blå ögon

Jag blir så himla glad när jag loggar in här och läser era kommentarer! De muntrar verkligen upp mig! Tack!

Kan inte riktigt förstå att jag redan är i gravid vecka 39, det känns som att det gått så fort nu den senaste tiden. Trots att jag mest legat hemma och inte gjort någonting. Mitt bäcken har inte riktigt bättrat på sig efter de små promenaderna förra veckan och jag har fortfarande otroligt svårt att gå  ens någon meter. Kryckor vägrar jag såhär i slutet!

Jag och F har haft en lugn och ganska tyst helg. Jag har inte haft någon röst.

Vid Lördags-frukosten:
F: Kan du inte alltid vara såhär tyst? Det är jätteskönt... Ingen som skäller på mig för allt jag gör "fel".

Stackarn, han har verkligen inte haft det så lätt under graviditeten. Mitt humör har ju inte varit det bästa och ibland får jag så himla dåligt samvete, men jag kan inte riktigt hejda mina utbrott, och ibland säger jag saker som kan vara riktigt elaka och verkligen såra!

Minns att han beklagade sig för sin syster i början av graviditeten. Han hade sagt: "Josefin brukade ju alltid vara så himla snäll och söt, nu är hon som en riktig häxa"

Igår satt han och masserade mina fötter i tv-soffan och sa att han tyckte så synd om mig som har det så jobbigt.
Herregud vad jag känner mig usel ibland. Snälla säg att ni också får utbrott på era karlar?

Blev igårkväll plötsligt dunderförkyld, lite febrig och fick jätteont i halsen. Vad kan man ta för halstabletter när man är gravid? Strepsils OK eller inte? Någon som har erfarenhet? Har för mig att jag läst att man ska rådfråga läkare eller apotekspersonal först... ?

Hoppas att ni alla får njuta av denna underbart soliga Lördag! Jag ska gå och gömma mig under täcket :)
Kramar

Kom precis på att det var två veckor sedan jag kräktes senast! Hurra!! Detta måste firas!
F kommer och hämtar upp mig snart för en liten gourmet-shopping på ICA FOCUS.

De har en sittbänk precis bredvid ostdisken där jag brukar sitta och titta på ostarna och drömma mig bort... Helt normalt va?

Bilden är lånad från iledefrancecheese.com

Jag som trodde att jag skulle bli helt tokig av saknaden efter ett glas vin under graviditeten, men så var det icke.... OST-ABSTINENS var det här!

Vad saknar/saknade ni mest under graviditeten?

Så, här kommer en liten (stooor) magbild från gravid vecka 38.




Magen är stor och hård som en kanonkula! Känns som att den ska spricka närsom helst!

Liksom så mycket annat, har mitt hår förändrats något otroligt under graviditeten. Dock inte alls till det bättre! Det har blivit väldigt flygigt och växer ut små "bebisstrån" överallt. Dessutom blev min utväxt så mycket mörkare! Jag har ju alltid varit väldigt ljus! Jag kände att det skulle bli väldigt jobbigt att behöva gå till frisören med en liten bebis och färga utväxten jämt och ständigt så jag bad min frisör att göra mig lite mörkare och närmre min nya (iom graviditeten) naturliga hårfärg. Hon tonade det dock lite mörkare och lade i lite röda toner för att det mesta antagligen kommer att rinna av ganska fort.

Så skönt! Jag är jättenöjd!

F's kommentar när han såg mig "Ja..... Det där var..... Annorlunda"
Lika smidig som vanligt.
Han sade sedan att han tycker att det är fint, men att han tänker jobbmässigt och gärna vill att jag ska vara blond när vi flyttar till LA och representerar en svensk produkt.
Vi får väl se..... :)

Man kan ju inte alltid vara blond :)

 

Förutom att håret har förändrats under graviditeten har också mina naglar växt som ogräs! Aldrig haft så långa naglar.

Någon mer som upptäkt dessa mega-förändringar med hår och naglar?

 

Sitter vid datorn och har precis gråtit en skvätt för att jag har sådana fruktansvärda bäckensmärtor idag. Hade verkligen behövt komma iväg till sjukgymnasten och få akupunktur idag men jag vet inte om jag kommer att kunna ta mig dit. Kan knappt ta mig till toaletten. Mina ben lyder inte. Inte kan jag tycka synd om mig själv heller för detta är helt och hållet mitt eget fel. Har haft sådan omänsklig energi de senaste två dagarna. Vet inte vart den har dykt upp ifrån för min energi nivå har ju legat på botten i några månader nu. Hur som helst så tog jag ju en liten promenad upp till avenyn i tisdags (vilket inte är mer än 5 minuter) och igår ignorerade jag smärtan och sprang ikapp en spårvagn. Igår eftermiddag kom smärtan som en blixt från klar himmel och nu kan jag knappt ta ett litet myrsteg. Känner mig såååå korkad. Dock är jag fortfarande dunderpigg och nu får jag allt sitta snällt här inne och titta ut på det fina vädret. Hurra!!

Gud vad jag längtar efter barnvagnspromenader i vårsol.....

Underbara sol!