Det slog mig för ett tag sedan att något jag totalt missat att köpa är amningsbehå. Jo, jag köpte ju en på lindex i November, men man behöver ju förstås fler!

En som jag tyckte såg oerhört skön ut är Fast Food Amnings BH från Boob. Denna slog jag till på när jag hittde den på babyproffsen, men såg nu att den går att köpa för en lite billigare peng hos Allt För Föräldrar. Där får man ju också poäng när man handlar som du sedan kan använda som betalningsmedel vid nästa köp. Hur bra som helst.

Måste säga att jag har bott i den här amningsbehån sedan jag köpte den. Den är helt underbart mjuk och skön och ger samtidigt ett jättebra stöd! Jag har ju redan innan graviditeten haft ganska hängiga bröst pga mycket jojobantning (undvik det!!) och därför haft svårt att ha sådana mjuka bh:ar och denna är faktiskt den första som jag upplevt ger riktigt bra stöd för min byst.

Nu kan jag ju inte göra en riktig utvärdering av denna bh eftersom att jag inte börjat amma än. Så jag får skriva ihop en liten recension sedan.

Hur är den i storleken?
Jag brukar ju normalt ha (innan graviditeten) storlek 80 C, Nu under graviditeten har jag gått upp till storlek 85-90 C/D. Jag köpte storlek L och den är perfekt i storleken på mig. Känns även som att brösten har plats att växa lite till om de skulle få för sig det, eftersom att bhn är väldigt töjbar.

Denna amningsbehå rekommenderas varmt. Lite dyr, men som jag känner nu är den absolut värd pengarna och jag funderar till och med på att köpa en till i en annan färg.

Här hittar ni amningsbehån för 395 kr

Jag hade sådana förvärkar inatt så jag var nästan säker på att Liten skulle titta ut närsom men de har upphört nu. Idag, skottårsdagen, tänker jag knipa igen! Det är för din skull Liten, tänker att du nog kommer att vilja fylla år varje år. Skulle dock vara billigt att bara fira din födelsedag vart fjärde år :)
Kan ni tänka er en glad liten unge vakna upp den 1:a Mars och tro att det är hans födelsedag? Och så säger mamma och pappa att det inte alls är den 29:e och att han snällt får vänta några år till på sina presenter!

För lite mer än ett år sedan, i december 2010, några dagar före julafton- hände något mig och F. Jag har haft väldigt svårt att sätta ord på känslorna för denna händelese, men känner mig nu redo att skriva av mig lite.

Jag var gravid i vecka 11 när jag på morgonen upptäckte en blödning i trosan. Jag blev ju förskräckt och ringde genast till F som kom hem från jobbet. Vi ringde till sjukvårdsupplysningen och åkte in till MVC för att få råd och hjälp. Där sa de att det inte fanns så mycket att göra utan att vi bara kunde vänta och se om det var ett missfall eller om det bara var en liten blödning, som tydligen kan förekomma runt vecka 11.
Känslan av ovisshet var nästan värre och vi åkte ganska nedstämda hem till lägenheten. Jag lade mig och vilade och orkade inte riktigt bry mig om vad F hade för sig. F hade ringt till sin mamma, som också fått en sådan blödning i början av sin graviditet. Det hade visat sig att hon bar på tvillingar men att den ena tvillingen inte klarade sig. F fick genast upp hoppet och tänkte att det kanske var så det var för oss också, att vi fortfarande skulle få vår lilla bebis. Han ringde till gynakuten där vi fick komma in och göra ett ultraljud. Gynekologen konstaterade där att det inte var tvillingar, och att "den lilla" slutat växa i vecka åtta. De uttryckte det aldrig i klartext, men vi förstod att det var missfall eftersom att jag blödde lite för mycket. Vi åkte hem igen.
På natten fick jag fruktansvärda smärtor i magen och fick springa på toaletten flera gånger då det var som tjocka klumpar av blod som kom ut.

Jag kunde inte riktigt uttrycka mina känslor efter detta. Utan kände mig mest likgiltig. Det tog så mycket hårdare på F, han var så nedstämd och ledsen ett bra tag efter detta. Någon vecka tidigare hade vi förlorat vår underbara kattunge Smirnoff, 6 månader gammal i en plötslig hjärtsjukdom. Detta hade jag redan gråtit över i en vecka eftersom att han var som min lilla bebis. Han låg och sov på mitt bröst varje natt. Jag tänkte att andra nog tyckte att det var konstigt att jag verkade sörja en katt så mycket mer än det lilla livet jag haft i min mage.

Egentligen var det nog inte så, för inombords höll jag på att bli galen av det som jag och F förlorat. Jag kände nog att det var fel att sörja något som i vecka 8, när hon slutat växa, inte var större än en böna. Det fanns ju personer i min närhet som fått sena missfall, och en bekant som hemskt nog förlorade sitt barn bara någon vecka innan bf och fick föda fram det. Det måste vara så fruktansvärt och jag kan inte ens tänka mig deras smärta. Min sorg kunde ju inte mäta sig med deras, men nu har jag förstått att man aldrig kan mäta sorg. Det jag sörjde var alla drömmar och den längtan som byggts upp sedan jag förstod att jag var gravid. Alla de planer man gjorde upp som man får höra att man egentligen inte ska göra förrän vecka 13 när risken för missfall minskat, men som man i sitt huvud gjorde ändå. Den glädjen över att vakna och veta att något låg därinne och växte. Tomheten efter alla drömmar och förhoppningar som plötsligt var borta.
Kan man sörja något som kunde ha varit?

Jag och F kom varandra närmre under denna period. Smirnoff's uppfödare hade kvar brodern, Arthos som vi fick köpa. Han anpassade sig jättefort och var en helt underbar katt. Han sov också nära och kröp upp varje morgon och gosade in sig vid min hals. Sorgen när han några månader senare helt plötsligt dog av samma dolda hjärtfel var helt förödande.....

När vi i början av Juli upptäckte att jag var gravid blev vi förstås överlyckliga men samtidigt väldigt rädda. Vi var väldigt rädda för att börja planera och måla upp våra drömmar och förhoppningar igen. Tiden fram till vecka 13 kändes som en evighet, och oron slutade ju faktiskt inte där heller. När jag runt vecka 20 köpte den första bodyn till bebisen var F väldigt väldigt tveksam till om jag ens borde göra det.

Idag är jag i vecka 39, så nära... och jag är fortfarande livrädd för att förlora allt.

F med lilla Smirnoff, båda med lika vackra blå ögon

Jag blir så himla glad när jag loggar in här och läser era kommentarer! De muntrar verkligen upp mig! Tack!

Kan inte riktigt förstå att jag redan är i gravid vecka 39, det känns som att det gått så fort nu den senaste tiden. Trots att jag mest legat hemma och inte gjort någonting. Mitt bäcken har inte riktigt bättrat på sig efter de små promenaderna förra veckan och jag har fortfarande otroligt svårt att gå  ens någon meter. Kryckor vägrar jag såhär i slutet!

Jag och F har haft en lugn och ganska tyst helg. Jag har inte haft någon röst.

Vid Lördags-frukosten:
F: Kan du inte alltid vara såhär tyst? Det är jätteskönt... Ingen som skäller på mig för allt jag gör "fel".

Stackarn, han har verkligen inte haft det så lätt under graviditeten. Mitt humör har ju inte varit det bästa och ibland får jag så himla dåligt samvete, men jag kan inte riktigt hejda mina utbrott, och ibland säger jag saker som kan vara riktigt elaka och verkligen såra!

Minns att han beklagade sig för sin syster i början av graviditeten. Han hade sagt: "Josefin brukade ju alltid vara så himla snäll och söt, nu är hon som en riktig häxa"

Igår satt han och masserade mina fötter i tv-soffan och sa att han tyckte så synd om mig som har det så jobbigt.
Herregud vad jag känner mig usel ibland. Snälla säg att ni också får utbrott på era karlar?

Blev igårkväll plötsligt dunderförkyld, lite febrig och fick jätteont i halsen. Vad kan man ta för halstabletter när man är gravid? Strepsils OK eller inte? Någon som har erfarenhet? Har för mig att jag läst att man ska rådfråga läkare eller apotekspersonal först... ?

Hoppas att ni alla får njuta av denna underbart soliga Lördag! Jag ska gå och gömma mig under täcket :)
Kramar

Kom precis på att det var två veckor sedan jag kräktes senast! Hurra!! Detta måste firas!
F kommer och hämtar upp mig snart för en liten gourmet-shopping på ICA FOCUS.

De har en sittbänk precis bredvid ostdisken där jag brukar sitta och titta på ostarna och drömma mig bort... Helt normalt va?

Bilden är lånad från iledefrancecheese.com

Jag som trodde att jag skulle bli helt tokig av saknaden efter ett glas vin under graviditeten, men så var det icke.... OST-ABSTINENS var det här!

Vad saknar/saknade ni mest under graviditeten?

Så, här kommer en liten (stooor) magbild från gravid vecka 38.




Magen är stor och hård som en kanonkula! Känns som att den ska spricka närsom helst!

Liksom så mycket annat, har mitt hår förändrats något otroligt under graviditeten. Dock inte alls till det bättre! Det har blivit väldigt flygigt och växer ut små "bebisstrån" överallt. Dessutom blev min utväxt så mycket mörkare! Jag har ju alltid varit väldigt ljus! Jag kände att det skulle bli väldigt jobbigt att behöva gå till frisören med en liten bebis och färga utväxten jämt och ständigt så jag bad min frisör att göra mig lite mörkare och närmre min nya (iom graviditeten) naturliga hårfärg. Hon tonade det dock lite mörkare och lade i lite röda toner för att det mesta antagligen kommer att rinna av ganska fort.

Så skönt! Jag är jättenöjd!

F's kommentar när han såg mig "Ja..... Det där var..... Annorlunda"
Lika smidig som vanligt.
Han sade sedan att han tycker att det är fint, men att han tänker jobbmässigt och gärna vill att jag ska vara blond när vi flyttar till LA och representerar en svensk produkt.
Vi får väl se..... :)

Man kan ju inte alltid vara blond :)

 

Förutom att håret har förändrats under graviditeten har också mina naglar växt som ogräs! Aldrig haft så långa naglar.

Någon mer som upptäkt dessa mega-förändringar med hår och naglar?

 

Sitter vid datorn och har precis gråtit en skvätt för att jag har sådana fruktansvärda bäckensmärtor idag. Hade verkligen behövt komma iväg till sjukgymnasten och få akupunktur idag men jag vet inte om jag kommer att kunna ta mig dit. Kan knappt ta mig till toaletten. Mina ben lyder inte. Inte kan jag tycka synd om mig själv heller för detta är helt och hållet mitt eget fel. Har haft sådan omänsklig energi de senaste två dagarna. Vet inte vart den har dykt upp ifrån för min energi nivå har ju legat på botten i några månader nu. Hur som helst så tog jag ju en liten promenad upp till avenyn i tisdags (vilket inte är mer än 5 minuter) och igår ignorerade jag smärtan och sprang ikapp en spårvagn. Igår eftermiddag kom smärtan som en blixt från klar himmel och nu kan jag knappt ta ett litet myrsteg. Känner mig såååå korkad. Dock är jag fortfarande dunderpigg och nu får jag allt sitta snällt här inne och titta ut på det fina vädret. Hurra!!

Gud vad jag längtar efter barnvagnspromenader i vårsol.....

Underbara sol!

Något som jag kan bli sjukt irriterad på i Sverige är denna ohjälpsamhet! Försökte hitta ett bättre ord för det men kunde inte finna det rätta.
Hur kommer det sig att INGEN reser sig upp och erbjuder en sittplats när alla platser är tagna på spårvagnen och en höggravid kvinna (som det TYDLIGT syns på har svåra smärtor) stiger på? Detsamma gäller förstås också den äldre vingliga farbrorn med käpp som också får stå. Detta stör mig något otroligt. Då tittar alla ner i backen och låtsas som att de inte ser de nya medtrafikanterna. Hur som helst så står jag gärna, eftersom jag oftast inte ska så långt, men det vet ju inte de "ohjälpsamma" på spårvagnen. Jag är bävar inför att åka buss och spårvagn med barnvagn. Det gäller verkligen att man kan klara sig själv för man kan aldrig räkna med att få någon hjälp.

Jag brukar inte gilla att jämföra Sverige med USA, för det finns fördelar och nackdelar med båda länderna, men just när det gäller sådana här saker så har folk i USA en helt annan mentalitet. Det skulle inte ens ta 5 sekunder innan flera personer reste sig och erbjöd sin plats, så var det redan när jag var i vecka 19 i USA och endast hade en liten bula på magen. Samma sak är det när man ska gå in någonstans och folk släpper dörren rakt på en istället för att hålla upp den. För någon vecka sedan var jag tvungen att gå in genom nordstan när jag kom från sjukgymnasten. Dörren var jättetrög och tung och jag fick nästan inte upp den. Då kommer en man och puttar bort mig, öppnar dörren, och sedan släpper den på mig. I USA stötte vi ständigt ihop med föräldrar som lärde sina barn att hålla upp dörren för andra som kom efter!

Jag tror inte att det är det att vi "svenskar" inte vill hjälpa andra, tvärtom. Jag tror att vi skäms när vi väljer att inte göra det och att se bort. Jag tror snarare att det handlar om att man är rädd för att ta kontakt. Alla sitter i sin egen lilla bubbla. Annat är det efter ett krogbesök och en skvätt alkohol i strupen. Då kan man minsann prata med vem som helst. Är det inte underligt att det är så?
Jag vill inte generalisera, och självklart är inte alla såhär i Sverige men jag blir förvånad varje gång jag möts av detta beteende. Jag tycker att det är så synd för jag tror att vi alla skulle få ut så mycket mer av varandra om vi inte var så rädda för att synas, sticka ut, eller ta kontakt.

Här hade jag säkert fått sittplats!

Jag har varit sjukt trött den senaste veckan, inte orkat med någonting och mest legat i sängen med förvärkar. Idag känner jag mig dock som en helt ny människa! Har färgat håret och till och med varit ute och gått en liten sväng på avenyn trots bäckensmärtorna. Nu när klockan närmar sig sju kan man ju tycka att jag borde vara helt slut, men jag har någon konstig utomjordisk energi idag!
Misstänker också att jag börjat läcka fostervatten lite smått, men det ska ju tydligen inte vara någon fara. Det är ju inga mängder.

Smet iaf in på KappAhl eftersom att jag hade en rabattkupong där. Köpte 2 dubbelset med pyjamasar som såg så mysiga ut till Lillen. Har fått tipset att det är det bästa att ha på dem små i början, även på dagen. Lättast att byta blöja och så. Blev iaf detta set + ett annat med söta små pandor på.

Gravidvecka 37, tiden går! Är väldigt trött, deppig, yr och orkeslös just nu och funderar på om det är sköldkörteln som spökar igen. Var och tog lite prover idag för att se om levaxin dosen behöver ökas.

Var också hos barnmorskan som skrev ihop en sammanfattning, och kände och klämde på magen.
Bebis har fixerat sig! Så nu är han ju typ färdig för leverans :)

Oj vad jag längtar efter dig, Liten!

Fick ett litet gravidutbrott på F igen igårkväll och har lite dåligt samvete. Anledningen var att han bestämt sig för att gå ut och festa med sina kompisar fast vi hade pratat om att ha en "myskväll" hemma. Det känns så himla orättvist när han går ut och "roar" sig och jag sitter här hemma och har ont. Jag har ju inte kunnat ha roligt med mina vänner på åtta månader nu! Så utan att jag kunde hjälpa det så började tårarna spruta och jag tyckte så himla synd om mig själv. Här har han kommit hem jättesent nästan varje kväll den här veckan efter bio med vänner och två jobbresor och det känns som att jag bara suttit och väntat på att han ska komma hem. När helgen äntligen kommer så vill han gå ut med sina kompisar istället för att spendera tid med mig.
Då drog han ju självklart till med den här: "Jag försökte ställa in men mina kompisar sa att hela den här kvällen var för att fira att jag ska bli pappa". Då kan man ju inte tycka synd om sig själv längre....Även om jag tycker att det har blivit lite många "fira att jag ska bli pappa- kvällar", och säkert kommer bli en hel del "Fira att jag blivit pappa- kvällar". Han vill ju såklart passa på att festa och träffa sina kompisar nu när det bara är några veckor kvar, medan jag tänker att vi borde passa på att vara tillsammans bara han och jag, nu när det bara är några veckor kvar. Manligt-kvinnligt krock igen?

Visste inte riktigt vad jag skulle hitta på denna kväll så det blev till att baka igen.
Lilla Nova fyller 3 år imorgon och vi ska dit på kalas. Lilla fröken Nova älskar choklad och sötsaker så det blev lite chokladcupcakes med vaniljfrosting till henne.

Grattis lilla Novis

2 nätter i rad nu har jag haft förvärkar (eller åtminstone så tror jag att det är det). Det är så himla svårt att veta vad det är, och hur det ska kännas. Det första jag tänkte var ju att det var på gång, att han skulle födas för tidigt. Vårt bf är ju ganska osäkert eftersom att vi inte gjort något ultraljud med mätningar och beräknande av förlossningsdatum. Blev lite smått förtvivlad och sade till F:
"Han kan ju inte komma än, jag måste gå till frisören först".
Konstigt vilka tankar som först dyker upp i ens huvud ibland.

Du är välkommen när du vill min skatt <3

Men visst hade det varit kul att vara fin i håret på alla "mamma & nyfödd bilder" som skall sparas hela livet.




Halsbandet kommer ifrån Nelly

Hjälp! Vart tog mina ben och fötter vägen?

Har väl hamnat i någon sorts husmors-fas verkar det som för jag är väldigt sugen på att baka hela tiden. Det roligaste med att baka...Provsmaka!!

Min nya livsuppgift har iaf blivit att förse de stackarna på mitt jobb med fika nu när jag inte är där och de säkert gråter krokodiltårar över att de saknar mig så mycket (eller inte). Är ju lite orättvist att bara jag ska gå runt och bära på massa extra kilon så får passa på att göda dem nu.

Hur som helst,
Igår slängde jag ihop lite Choklad muffins och idag har jag exprimenterat fram en Nougatfrosting..

Tittar igenom lite gamla bilder och blir lite nostalgisk.
Som jag kan sakna den här tiden ibland! Den tiden när du och jag sågs nästan varje dag och det inte fanns några problem i världen som inte kunde lösas med ett glas vin (eller en bag in box), lite tårar och timmar av prat.

Vaknar upp arg som ett bi av att mobiltelefonen ringer. Vem tusan ringer och väcker folk såhär tidigt??!!
Lugnar ner mig lite när jag märker att klockan är 11... Normala människor har antagligen gått upp vid den här tiden.
Inte mycket sömn inatt heller, men det är väl bara att vänja sig :)

Börjar ta slut nu.... dags att gå till affären snart

 

Activia yoghurt har blivit ett måste för mig nu när jag är gravid. Tycker att de är otroligt goda och detta äter jag när jag vaknar på natten och ibland på morgonen, som nu :)

REGEL: Det måste alltid finnas minst 2 förpackningar Activia i kylen annars måste F gå och handla! (stackars människa)

 

 

 

I Lördags gick vi in i gravid vecka 36. Det känns helt sjukt att Liten ska komma snart. Känns som att jag nyss var i vecka 26 och längtade ihjäl mig till vecka 30. Då kändes det som att tiden gick långsamt, nu känns det inte riktigt som att jag hänger med längre. Tiden bara rusar förbi.

Gravid, sjukt godissugen och orkar inte gå ut. Vad gör man?? Jo, googlar på en massa bakverk och ser vad man är sugen på. Tillslut kom jag på att jag var så sugen på en riktigt seg kladdkaka.

Googlade lite recept och detta gav mig inspiration : Johanna Graf: Seg som i kladdkaka

Helst hade jag bara velat ha kladdkakan framför mig direkt utan att slippa släpa fram en massa bakgrejer, men det fungerar ju inte riktigt så i den här världen.

Hur som helst blev resultatet en underbar kladdkaka med vita chokladbitar och Zebedas krossade kakaobönor i.

TIPS: Om ni som jag äter upp halva smeten innan kakan åker in i ugnen så rekommenderar jag att ni ökar på receptet något :)

MUMS!

 

OBS! VARNING!: måste lägga till en liten varning här, denna kladdkaka är så sjukt god så det går inte att sluta äta den när du väl tagit en bit....

Godmorgon säger jag nu, kl 14.00 helt slut!
Eftersom att jag hade en tid hos sjukgymnsten imorse kl 9.00 så gick jag faktiskt upp redan 7.30. Ska ju testa akupunktur nu mot bäckensmärtorna i 3 veckor och idag hade nålarna invigning på min hud.
Trots att jag är livrädd för nålar så kände jag mig väldigt avslappnad under de 25 minuter jag fick ligga med just stoooora nålar instuckna i min rygg. Efteråt kände jag mig himlans illamående och precis när jag kom innanför dörren hemma i lägenheten så kräktes jag. Var ändå över två veckor sedan sist jag kräktes nu, kan akupunkturen ha framkallat något?
Någon annan som testat akupunktur mot foglossning och bäckensmärtor?

Iaf, helt slut så gick jag och lade mig igen och sov tills missarna väckte mig nu. Otroligt skönt.

läskiga nålar

Jag har alltid älskat pingviner. Tycker att de är så förbaskat söta och smälter när jag ser dem gå sin lilla "pingvingång". Antagligen är det också därför som jag alltid älskat Pingu. Vi passade på att köpa in ett pingu påslakanset till spjälsäng och en mobil när vi var på babyproffsen i Lördags. Längtar efter att tvätta upp allt och göra iordning i spjälsängen, men det är nog ingen idé än för katterna skulle bara håra ned allt. På babyproffsen köpte vi också ett sängtäcke exklusiv. F är väldigt noga med att Liten skall ha det bästa täcket när han sover.
Spjälsängen vi köpt är den nya Sundvik från IKEA, är jättenöjd med den.

Spjälsäng Sundvik från IKEA
Påslakanset, Mobil och Täcke till spjälsäng från Babyproffsen Backaplan, Göteborg

Mina graviditetshormoner slog till i helgen och jag har gråtit nästan konstant två dagar i sträck vilket bidragit till att mina ögonlock just nu ser ut som två röda sniglar utan skal. Vi var iväg och handlade in lite allt möjligt som behövdes här hemma på babyproffsen i Backaplan, Göteborg. Tog med mig den ärvda vagnen som jag alltid tyckt så otroligt mycket om eftersom att vi skulle köpa lite tillbehör till den. Det är en marinblå Teutonia fun 06:a. Hur fin som helst!

Vi hittade nästan allt vi behövde på babyproffsen och förutom att det var lite väl dyrt så var vi helnöjda.

Problemet var när vi kom hem och skulle släpa upp allting till hissen. Vi bor på 4:e våningen och hiss finns, dock måste man gå upp 1 trappa utomhus på 10 steg (som på vintern är svinhal och aldrig sandad) och sedan 1 trappa till inomhus på 10 trappsteg innan man kommer till hissen. F släpade ju såklart upp det mesta eftersom att jag inte får bära så mycket med mina bäckensmärtor så jag kan inte klaga. Det var när jag inte fick upp vagnen för trapporna som jag bröt ihop totalt och kände att jag inte skulle kunna gå ut och gå med Liten när han är här för jag skulle aldrig få upp vagnen för trapporna. Så detta är alltså anledningen till att jag har gråtit i två dagar i sträck och nu är helt slut. Som vanligt blir det inte lättare av att F inte fattar någonting (vem hade gjort det??!).

Ett litet försök att förklara tankarna som rörde sig i mitt förvirrade huvud (De som F alltså bara ska förstå utan att jag säger någonting) :

Alltså, från att inte klara av att dra upp barnvagnen för trapporna till
- Att jag aldrig skulle komma ut när Liten väl har kommit utan sitta instängd här i mitt fängelse, till
- Att jag hatar den där ***** vagnen, allt är vagnens fel (som jag egentligen tycker väldigt mycket om), till
- Att det inte är vagnen utan jag som är världelös, till
- Att jag inte kommer klara av att ta hand om min bebis, till
- Att F kommer att lämna mig och jag kommer bli ensamstående mamma för att jag är helt värdelös och inte klarar någonting

Idag känns det bättre och jag tror att allt kommer att lösa sig. Längtar så tills Liten är här hos oss!

Igår hade jag ett fullspäckat schema! Hann med både att sova till klockan 11.30, duscha, sminka mig, gå till sjukgymnasten och föräldragruppen. Ska börja med akupunktur nu och även hyra hem en tensmaskin så jag hoppas att det kommer att hjälpa lite. Är det någon av er som har använt en tensmaskin på förlossningen? Är lite nyfiken på hur det fungerar.

Föräldragruppen var väldigt spännande igår! Förutom att det är jätteroligt att träffa alla blivande mammor och pappor så var även GP där och lyssnade och fotade. Anledningen är ju såklart att vi är beräknade att föda samma månad som prinsessan Viktoria. Undrar vad hon har för BF?
Jag är lite nervös eftersom att de efteråt kom fram och frågade om vi kunde tänka oss att vara med på bild i tidningen och jag har ingen aning om när de fotade oss. Men antagligen var det när vi stod i någon av de så smickrande massage-ställningarna typ med min stora rumpa vänd mot kameran haha. Som tur är så fotade de många andra par också så vi får hoppas att min vackra bakdel inte sprids ut i Göteborgs brevlådor.

Jag är så glatt överraskad av föräldragruppen, hur roligt det har varit och hur jag trivs tillsammans med alla de andra paren. Är jätteglad över att jag hamnade i en sådan bra grupp!

Igår fick F äntligen sin önskan uppfylld och fick med mig på bio. Han har ju inte fått så många av sina önskningar "uppfyllda" under graviditeten utan jag protesterar nog mest mot precis alla hans förslag.
Hur som helst släpade jag iväg mig till bion (som tur är inte ligger så många steg härifrån) för att se Hamilton-filmen som både jag och F såg fram emot.

"Du bokade väl platser på kanten, nära toaletten?" frågade jag sött (ok, kanske lite mer dömande).

Det visade sig att han hade bokat de "bästa" platserna i mitten och jag fick hålla tillbaka ett mindre hormonutbrott. Jag skulle ju antagligen behöva gå och kissa minst 3 gånger under filmen och är inte direkt världens smidigaste just nu så att ta mig förbi ett dussin personer i en mörk biosalong skulle vara ganska omöjligt!

Tjejen i biokassan räddade F's kväll och bytte våra platser till några närmre toaletten. (tack)

Där sitter vi iaf med varsin godispåse och snaskar och är rätt nöjda när filmen börjar.
Efter c:a 5 minuter av filmen upptäcker vi båda att det inte alls är Hamilton vi ser, utan Mission Impossible.
F blir ganska upprörd eftersom kassa-tjejen råkat boka in oss på fel film och han inte alls är speciellt förtjust i action utan mycket mycket hellre ser en romantisk-drama film.
Jag däremot är rätt nöjd. Jag gillar hellre lite pang-pang än gråtmilda dramafilmer!

Dock måste jag säga att jag tyckte denna film var väldigt töntig, även om jag gillade att se Michael Nyqvist i skurk-rollen!

Kan ju lägga till att F ÄLSKADE filmen!

Mycket Ikea shopping har det blivit den senaste tiden. Här är en bild på skötbordet som vi köpte. Älskar det! Tycker att det är så fint, känns stadigt och gillar att det är en liten kant runt om.

Detta har förresten blivit katternas favorit-lek-rum. Något som jag inte är helt förtjust i. Jag kan puffa upp soffkuddarna varje dag och lägga mattan tillrätta på golvet, men två sekunder senare drar de igenom rummet som en tornado.